Kompressionsbehandling är fortfarande den föredragna behandlingen för venösa bensår och vid blandad såretiologi spelar lätt kompression en viktig roll i behandlingen, då denna både ökar venöst återflöde och förbättrar arteriell perfusion. Data indikerar dock att de verktyg som krävs för att bedöma patienter innan kompression appliceras, såsom beräkningen av ankelbrakialindex (ABPI), ofta antingen försenas eller inte utförs alls hos många patienter med sår på underbenen.1,2 Det är oklart om det handlar om ett problem med kompetens, tillgång till utrustning, tillgänglig tid eller patientens preferenser.2
I Storbritannien fokuseras rekommendationer för nedre extremiteter från National Wound Care Strategy Program Group (2019) på att förbättra användandet av kompressionsbehandling och föreslår nya rekommendationer för sår på nedre extremiteter för att undvika fördröjd behandling3. Inledande diskussioner tyder på att gruppen föredrar tidig introduktion av lätt, graderad kompression, (upp till 20 mmHg) innan fullständig bedömning av en patient med sår på underbenet med starka varningssignaler utesluts, (t.ex. allvarlig, perifer artärsjukdom, en misstänkt ny eller akut, djup ventrombos (DVT), hudcancer eller en akut infektion).
Det har föreslagits att lätt kompression endast kan vara lämplig för mindre än 10 % av patienterna, och kan användas felaktigt, särskilt när fullständig kompression är kliniskt indikerad.4 Rekommendationen kan också flytta fokus från målet att behandla majoriteten av patienterna med venösa sår med måttlig till hög kompression, så tidigt som möjligt.5 Detta ger en möjlighet att se över principerna för kompressionsbehandling och tillhandahålla tydlighet för att förstå faktorer som påverkar kompressionsnivåer under bandage och hur man säkert kan leverera effektiv kompression.
Detta positionsdokument syftar till att utmana traditionen med trycknivåkategorisering för kompression och syftar till att ge en bättre förståelse av hur man väljer och levererar säker och effektiv kompression för underbensår, särskilt hos patienter med blandad artärsjukdom. Målet är att gå mot en mer holistisk och individualiserad, patientcentrerad strategi.
Den första artikeln ger en kort bakgrundshistorik av kompression, terminologin som används för att beskriva kompressionsbehandling och de aktuella utmaningarna kring hur mycket tryck som levereras i praktiken. Detta inkluderar en uppmaning till bättre förståelse av vad olika kompressionssystem erbjuder, där man beskriver utmaningarna med att använda godtyckliga siffror för tryck under bandage och ABPI, samt en förståelse för de faktorer som påverkar trycket.
Den andra artikeln fokuserar på introduktionen av termen ”lättare” kompression – som ett säkert sätt att introducera kompression tidigt i symptomdebuten. Lättare kompression beskriver kompression som är mindre än 40 mmHg och kombinerar därför kategorierna lätt (<20 mmHg) och måttlig (20–40 mmHg) kompression. Lättare kompression indikeras i flera kliniska situationer, såsom i de inledande stadierna av venös sjukdom, när ett venöst sår är läkt och det är nödvändigt att förebygga återfall, vid blandad etiologisk sjukdom och vid underhållsfasen för lymfödem.
Den sista artikeln erbjuder ett praktiskt fokus för att använda lättare kompression (<40 mmHg) med användbara tips och tricks, och fallstudier för att illustrera bästa praxis vid användning av ”lättare” kompression.
